Första inlägget på min blogg:

En liten ängel flög förbi på himlen så fri men hon lämnade ett leende på vår jord. Som en sol som värmer oss som en himmels stjärnebloss. Så vi kan betrakta livets skeende på vår jord. Att kärleken är...

Känner ni igen texten? Ja det är lånade ord från Jill Johnsons sång: Kärleken är. Mycket talande ord tycker jag.

Vi har drabbats av många hårda slag i min familj i 3 år på rad. Vi har mist 3 personer som stod oss nära på olika sätt. Alla 3 mycket oväntade dödsfall. Som en blixt från en klar himmel. Och unga människor. Varje gång ett sådant bud kommer över telefon som vi har fått beskeden så känns det som man tappar fotfästet för en liten stund. LIvet känns så overkligt att allt bara sker och sen blir inte livet detsamma mer. Och hela tiden frågan varför? Jag tror att det flesta som drabbats av sorg känner med mig. Att alla dessa frågor vi har som aldrig får svar. Det liksom bara stannar upp ett slag. Jag vill inte mer. Men vem frågar mig om vad jag önskar eller vill.... Någon okänd makt rycker ändå människorna från oss ändå oavsett vad vi vill. Jag vill inte förlora fler i min närhet. Låt mig få hämta kraft nu. Låt mig få andas och bara vara.

Men på något sätt ska vi ta oss igenom detta svåra. Men det tar tid. Och det får ta tid.

Det är bara 8 dagar sedan senaste beskedet kom att en nära gick bort... :(

En dag i taget mer kan vi inte göra.

Var rädda om varandra. Ingen har morgondagen i sin hand. Att vi lever idag och denna minuten här just nu är det enda vi kan vara säkra på.

Carpe Diem!